Kyrkan och samhället
Något som gör den gråa vardagen intressant är de förutsättningslösa samtalen som kan uppstå lite var som helst. Kanske är det i kön till mataffären, väntrummet på vårdcentralen när strömmen går eller gör-det-självhallen på macken. Det här var ett sådant samtal i en avlång korridor en tidig kväll när höstmörkret började påminna om att sommaren har dragit sig tillbaka. Det började med det allmänna ungefär som de flesta samtal inleds med, men istället för att sluta i ”Ha en trevlig kväll” så gick det allt djupare allteftersom tiden gick. På vägen till målet vidrördes alltifrån väder och vind, ekonomi, politik och slutligen nådde vi fram till kyrkan i vår tid.

Personen berättade sina minnen om när kyrkan och samhället hängde ihop tydligare i en enhet. Det fanns en trygghet i att allt var ordnat och strukturerat. Samhället och solidariteten var viktigt för att enheten skulle klara sig och man hade sin givna plats. Men allt var heller inte bra utan många människor kom i kläm när de skulle pressas in i olika system. Samtalet fortsatte vidare mot de förändringar som skett på gott och ont. Framförallt fanns det goda i att individen får ta alltmer plats på bekostnad av det gemensamma. Det ger en stor frihet att få välja vad man själv ska vara med i. Det finns inte samma tvång från gruppen eller samhället att göra på det ena eller andra sättet. En förändring som även finns i den kyrkliga världen när människor väljer att vara medlem eller delta i gudstjänsten och att likriktningen i kyrkorna har försvunnit. Det finns något som passar alla i olika sammanhang och det viktiga är att inte att alla är på samma plats utan att man kan finna något gemensamt att ta avstamp i.

Därefter nådde vårt samtal sitt slut och vi gick åt varsitt håll. Kvar i luften låg frågan om enhet behöver betyda samma sak som samstämmighet eller enighet som det lätt gör i kyrkliga sammanhang. Förhoppningsvis bar den personen jag talade med något gott med sig från vårt möte på samma sätt som jag gjorde.

Den första kristna tiden – Ett kalejdoskop
Redan på Jesus tid hade människor olika syn på hur saker och ting skulle organiseras och göras. Det märker vi när vi får höra berättelserna om hur lärjungarna tror att de förstått hur de ska göra vissa saker. Genom sina handlingar och vad de säger avgränsar de sin egen grupp till något exklusivt och speciellt. I sina egna ögon tänker de sig själva som något annorlunda och utvalda jämfört med andra. De avvisar människor från samhällets lägre skikt, skickar bort barnen från Jesus och de ifrågasätter Jesus öppenhet. Gång på gång blir Jesus tvungen att påminna dem om vad deras roll är och för vilka de är till för. Genom sina exempel bryter han ner de gränser som lärjungarna har byggt upp för att visa deras egen exklusivitet.

Samma problem möter även Paulus i de första kristna församlingarna. De hade olika traditioner, olika berättelser om Jesus, olika gudstjänstliv och hade fått sin kunskap från olika missionärer och apostlar. Bäst skulle det kunna beskrivas som ett kalejdoskop av olikheter var man än såg. Det var till och med så splittrat att det var osäkert om det var Jesus man följde eller om det var missionärerna eller apostlarna och Jesus fick bli det sekundära. Det vänder sig Paulus mot och ställer den raka frågan: ”Var det i Paulus namn ni döptes?”. Paulus ville med sina brev att församlingarna skulle ha en gemensam kärna och det var tron på Jesus, allt det andra var sekundärt.

Våra egna liv och relationer
I våra egna liv kan vi möta samma splittring och avgränsning hos både oss själva och andra. När vi avgränsar oss som underklass, medelklass, överklass, fattig och rik, frisk eller sjuk, invandrare och svensk. Då blir människor marginaliserade och stängs ute på samma sätt som när lärjungarna föste bort barnen för de ansågs inte viktiga. Det är en enhet och enighet som splittrar och bryter ner. Är det oenigheten som råder blir det som i Paulus erfarenhet. Det viktiga glöms bort, istället blir det småsaker som får vara avgörande som egentligen inte spelar någon roll.

När dessa saker sker förminskar vi oss själva, våra medmänniskor och livet självt. Tvärtemot vad Gud vill och Jesus har visat. Istället är vår uppgift att riva ner exklusivitet, utanförskap och göra plats för oliktänkande och medmänsklighet. Då först blir vi en enhet när vi bottnar i Guds kärlek till oss människor och lägger det oviktiga bakom oss då upprättas livet för oss alla.

I dopgudstjänsten finns det en bibeltext som vidrör enhetens innersta, själva avstampet i att vara människa. En text som borde användas lite oftare och som kan påminna oss om vårt värde, relation och samhörighet fast vi inte alltid är överens:
Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:28)

Fjortonde söndagen i trefaldighet
Bilbeltexter: Amos 9:11 – 15, 1Kor 1:10 – 13, Joh 17:18 – 23
Psalmförslag: 60, 697:6, 57, 61, 730