Jag har en andaktsbok som står i bokhyllan i mitt kontor. Den används oftast i ungdomsgruppen och konfirmandgrupperna här i kyrkan. I boken finns andakter som rör det mesta i en människas liv. En helhet från början till slut. Alla texterna och livsödena som beskrivs i den samlas under namnet: ”Livet är inte svartvitt”. Orden är beskrivande för våra liv i allmänhet, det är sällan som något är svart eller vitt utan snarare så är det nyanser av grått. De flesta är medvetna om att det är så livet är ordnat men när det kommer till sådant som rör tro så delas det istället upp i svart eller vitt på bästa kvällstidnings manér. Främst gäller det när vi närmar oss begrepp som tidens slut, dom och straff. När texter som i grunden är liknelser delar upp människor mellan bra eller dåliga så blir de oftast tagna bokstavligt. Det finns helt enkelt en bokstavstro på vad som kommer att hända med oss människor när vi ställs inför det yttersta. Bara att höra namnet domsöndag ger en obehaglig känsla av att man tillhör den gruppen människor som kommer att dömas och stängas ute. Det är nästan så man känna sitt värde som människa minska.

Det är synd och olyckligt att domsöndagen och begreppen som hör till denna dag snarare skrämmer och förminskar människor när dess syfte egentligen borde vara det motsatta: Att befria, upprätta och förlåta.

Jag kommer ihåg ett speciellt tillfälle när jag arbetade med en konfirmandgrupp. Det var i allhelgonatid så vi arbetade med temat döden. Ett svårt och tungt ämne när man är 14 år och vissa har ganska bestämda åsikter om hur saker och ting är. Antingen är det svart eller vitt. Vi hade passerat ämnena: vad händer med en människas kropp när hon är död och hur går en begravning till. Slutligen hade vi nått fram till: Finns det något liv efter detta? Diskussionen var snabb och rak och ganska raskt bildades två grupper. Båda grupperna kunde nog tänka sig att det finns ett liv efter döden men den stora skiljefrågan var: Kan alla komma till himlen? Det debatterades friskt om var olika gränser gick. Var det något brott som var värre än andra eller spelade det ingen roll hur man hade levt sitt liv? Fanns det skillnad mellan om en diktator orsakade flera människors död eller att människor i i-länder lät folk svälta ihjäl i u-länder? När de allteftersom provade sig fram för att hitta svar blev det allt svårare. Vilket ledde till alltmer avancerade konstruktioner och idéer för att lösa problematiken. Vid flera gånger återkom samtalet till omöjligheten med en Gud som är kärleksfull och att vissa människor inte skulle kunna komma till himlen. För hur skulle man kunna begränsa? Alla människor kan ju vara både goda och onda.
När konfirmandträffen var klar efter två timmar mynnade det ut i en slutsats: ”Det är tur att det inte är vi människor som ska bestämma hur det blir för det skulle bli väldigt konstigt”. Tänk om det vore fler teologer genom århundradena som kunnat luta sig tillbaka och faktiskt lämna över domen till Gud, istället för att vara de första att peka ut vilka som ska sållas ut evig fördömelse.

Livet har nog av sitt eget jordiska helvete
De flesta av oss oroar oss redan för att livet kan gå åt helvete här på jorden. Det finns inte plats för även en oro för att även att andligen gå under. Man kan förlora jobbet, bli utförsäkrad, bli av med sin bostad, drabbas av sjukdom, misslyckas med studier, bli ovänner med andra och speciellt idag när klyftorna i samhället växer allt snabbare hotas man ständigt av undergång. Ett riktigt helvete, som finns här och nu och påverkar oss alla medvetet eller omedvetet. Det är en verklig oro, för livet kan verkligen gå åt helt fel håll. Vilket är mer än vad många orkar bära. Hur ska man då orka tro på en Gud som kanske slutligen ändå väljer att straffa en för hur man levt sitt liv. Enbart risken för att bli straffad gör att man tar avstånd från Gud för ju mindre man vet desto mindre behöver man oroa sig för.

En befrielse
Men det är i domen som allt kommer att förändras. Här kommer allt ont och allt gott att komma upp i ljuset. Människor får upprättelse efter ett helt liv av förtryck, förfördelade får rätt, de som har varit osynliggjorda blir synliga och får ta plats. Genom domen kan vi alla lägga det trasiga i oss bakom oss, lämna allt det onda, allt det som vi inte kan stå för, allt det som vi misslyckats med lyfts ifrån oss. Det följer inte med in i evigheten utan vi kan lämna allt det bakom oss. Allt det genom Guds kärlek till oss människor och inte utifrån hur vi levt våra liv.

Livet är inte svartvitt – inte ens i domen.

Texter: Hes 47:6 – 12, 1 Kor 15:22 – 28, Matt 13:47 – 50
Psalmer: 490, 697:6, 315, 256, 488

(Tack för inspirationen Jerker Alsterlund/SKT)