Den heliga natten, en tidpunkt och plats för en otrolig händelse. Den heliga natten, bara de tre orden sänder förväntansfulla vibrationer. En natt då något utöver det vanliga inträffade. En natt då allt kan hända som inte normalt sett inträffar. På ett sätt kanske det låter lite magiskt, fast det är något annat än trick och illusioner. För just den här natten blev Gud människa i ett stall i Betlehem berättar Lukas. Men han säger också något mer om hur Gud är när han föddes som en hjälplös människa. Han berättar om att Gud vill återupprätta relationen mellan oss och honom genom att väcka något stort inom oss. Det är när vi använder vår empati, mänsklighet och omsorg som det här väcks inom oss.

En av Selma Lagerlöfs kända berättelser heter ”den heliga natten”. Här låter hon sin farmfor berätta en sägen om vad som hände den där speciella natten:

”Det var en juldag, då alla hade rest till kyrkan utom farmor och jag. Jag tror, att vi var ensamma i hela huset. Vi hade inte tagits med, därför att den ena var för ung och den andra för gammal. Och vi var ledsna båda två över att vi inte hade fått fara till ottesången och julljusen.
Men när vi satt där i vår ensamhet, började farmor att berätta. – Det var en man, sade hon, som gick ut i mörka natten för att låna eld. Han gick från stuga till stuga och knackade på. ”Kära, hjälp mig!” sa han. ”Min hustru har nyss fött ett barn, och jag måste göra upp eld för att värma henne och den lille.””

Berättelsen fortsätter sedan med hur den stackars mannen träffar på en ond och vresig fåraherde som helst av allt inte vill ha med mannen att göra. Men herdens hund klarar inte av att skada mannen inte heller hans käpp. Inte ens kolen i den i stort sett slocknande elden skadar honom. Först då börjar fåraherden inse att det här är något speciellt så han frågar mannen vad det är för natt varför alla saker visar mannen barmhärtighet.

På det här svarar mannen: ”Jag kan inte säga dig det om du inte själv ser det”. Herden bestämde sig därför att följa efter för att se var mannen kom ifrån. Så kom de fram till en grotta där barnet och mamman fanns. Den vresige herden blev rörd och kände att han var tvungen att göra något för att barnet inte skulle frysa ihjäl. Så när han visade att han kunde vara barmhärtig kunde han plötsligt se alla änglarna som sjöng att frälsaren var född.

Selmas farmor avslutar sen med:

Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.

Herden vi mötte i berättelsen är en ganska bitter och sur personlighet som redan på förhand hade bestämt sig för att den här okände mannen störde honom och att han inte ville ha något med honom att göra. Det gör att han heller inte märker av allt det andra som händer runt honom. I sitt sätt att agera påminner han mycket om hur det är att vara människa. Ofta förblindas man av sina egna tankar och förståelse av världen runt omkring och det gör det svårt att se världen för vad den är. Det kan bero på var i livet man befinner sig eller olika händelser som ligger bakom som gör att man inte vågar tro på det goda. Som en trygghet väljer man istället det invanda för det har fungerat tidigare. Och som för fåraherden är det först när man blir tvungen att omvärdera sig själv och sin omgivning som ens ögon öppnas för saker man tidigare aldrig lagt märke till.

På ett sätt har Selmas farmor en viktig slutpoäng. Det handlar inte om hur budskapet visas upp utan det handlar om ifall man kan se det eller inte. För om man går förbi och inte ser spelar det ingen större roll hur många lampor som än blinkar och ljus som lyser. Men Gud har gett oss gåvan och möjligheten att ana hans närvaro. Och det sker kanske framförallt i de där ögonblicken när allt känns rätt, ungefär som att alla pusselbitar faller på plats. Då kan vi som herdarna på ängen eller herden i Selma Lagerlöfs berättelse lyssna till änglasången och själva stämma in i kören:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Texter: Jes 9:1a, 2 – 7, Hebr 1:1 – 6, Luk 2:1 – 20
Psalmer: 427, 114, 116, 396, 122