Nu är en av årets största högtider över, julstöket är klart, alla fester är ordnade och genomförda. Jobbet, skolan och vardagen väntar runt hörnet när ledighet och festligheterna är tillända. Kvar är endast drömmar och längtan om att upplevelsen av julens mysterium skulle kunna få fortsätta utan att förlora kraft i våra liv. Rubriken idag är Gud härlighet i Kristus, stora ord som kan vara svåra att förstå eller ta till sig, men vi skulle lika gärna kunna byta ut de orden till: drömmar eller visioner. Och då är det sådana där drömmar där förhoppningen om allt en gång ska vända och förändras. En tid när allt ont är borta och inte längre kvar i världen utan allt är äntligen som det är menat att vara.

Den bilden möter vi i Jesaja när det talas om hur Jerusalem skall resa sig och stråla i ljus för nu är äntligen den efterlängtade tiden här. Eller när vi läser Paulus uttalande i Kolosserbrevet där vi alla har del i ett arv där alla räddas från allt ont. Sådana drömmar behöver vi alla i våra liv, vi behöver få höra att världen och livet som vi lever kan bli bättre och att det sker. Inte för att vi gör på ett visst sätt utan det sker för att Gud vill det och låter sitt rike ta plats i världen. Det bjuder in oss alla till att våga hoppas och tro på oss själva och det gudomliga.

Men ändå är det litegrann av ett skällsord när man kallar någon för en drömmare, med åsyftningen att personen är lat, ineffektiv eller verklighetsfrånvänd. Det är inte fel att drömma, för det är genom dessa vi har möjligheten att ta ut en livsriktning eller lär oss förstå den värld vi lever i.

I berättelsen om de vise männen som besökte det nyfödda gudabarnet på trettondagen döljer sig tre personer som vågar tro och hoppas och följa sina drömmar. Kanske tänkte de också att de skulle få möta något större än de mött tidigare, en rikedom större än något de sett än tidigare. Sen drev deras drömmar och förhoppningar dem ut på en lång resa som de inte visste riktigt var den skulle sluta. Men plötsligt stannade stjärnan och i mörkret hittade de stallet där det nyfödda barnet låg. Nu fick de se och möta svaret för sin längtan och sina drömmar och deras färd var äntligen över.

I vår tid är det inte svårt att känna igen sig i de visa männens resa. Idag är det möjligt att vara det man kallar för sökare när man letar efter det där som man bara anar djupt inne i sig själv. Den längtan, föraningen, drömmen eller vad man vill kalla det driver oss till att också försöka följa stjärnan på samma sätt som de vise männen. Väl framme hoppas man på att få svar som får en att häpna eller känna det heligas närvaro eller en frid större än en själv. Och det är gott att vara sökande och våga drömma och ifrågasätta, men ibland kan det också leda en på villovägar. Det är då vi tappar orienteringen mot stjärnan eller så tappar vi bort oss själva. Men så länge vi fortfarande kan ana den där känslan kan vi också hitta tillbaka till det vi sökte från början.

När nu vardagen med alla sina bestyr återigen tar kontrollen över större delen av våra liv behöver vi få bära med oss julens olika berättelser. Vi har julnattens mysterium där Gud tog den svagaste människans gestalt som ett nyfött barn. Vi har herdarna som fick höra änglasången och löftet om fred på jorden. Och vi har de visa männen som påminner om vikten att hålla våra drömmar vid liv och låta dem få styra en del av var vi är på väg. Låter vi de här berättelserna få följa med ut i våra liv, vår vardag och i vårt arbete, då kanske även vi står där en afton vid ett stall i Betlehem och väntar på att få så det mirakel som skedde på julnatten.

Psalmer: 131, 128:3, 134
Texter: Jes 60:1 – 6, Kol 1:11 – 14, Matt 2:1 – 12