Från mörker till ljus är en rubrik som passar in bra den här veckan. Ute kan vi nästan ana att vintern snart nått sin ände när dagarna blir allt ljusare. Fortfarande försöker människor avsätta diktatorer och orättfärdiga ledare som plågat dem under lång tid. Från mörker till ljus, från förtryck till befrielse, från hat till kärlek.

När jag var femton eller sexton så jag var jag på något som kallas påskläger som arrangerades av Svenska Kyrkans Unga. Det var ett läger som sträckte sig över hela påskhelgen och man fick som deltagare följa berättelserna om Jesus lidande, död och uppståndelse under fem dagar. Det här lägret anordnas fortfarande har lite drygt 100 deltagare på Sandvikengården i Edane. Det här lägret är en plats där man knyter kontakter med nya människor, kontakter som för en del varar under många år.Från just det här lägret som jag var på, som hade temat från mörker till ljus, så är det påsknattens mässa som har bitit sig fast i minnet. Just denna kväll, påsknatten, började vi med en trosvandring i mörkret, klockan var nog runt tio på kvällen och vi fick följa den mörka berättelsen från skärtorsdagens natt och framåt. På de olika hållplatserna på vägen fick vi träffa lärjungar, soldater och rådsmän. Vandringen avslutades med att Jesus lades i graven och alla vi ungdomar fick med ögonbindel sätta oss i ett mörkt rum några minuter. På ett sätt riktigt skrämmande fast ändå starkt och lärorikt. När vi väl släpptes ut ur rummet och in i kyrkan möttes vi av några få fladdrande ljus som gjorde att det knappt gick att se de andra deltagarna. Stilla, nästan omärkligt, började sången och läsandet av berättelsen om kvinnorna som besökte graven. Plötsligt tändes alla ljus och lampor, och på nått sätt djupt därinne började en förståelse växa för att vår värld kräver en förändring. Vilket var en tanke som jag tillsammans med flera delade och det blev många samtal sen om vad som skulle kunna göras så mycket bättre.

Att vara ung innebär ofta att ens tro på framtiden mest handlar om vad som är fel i världen och vad som skall förändras. Drömmar om att världen ska bli en mer fridfull plats, att människor ska ta större ansvar för sig själva och andra, att alla ska befrias ifrån det som förtrycker. Och allra helst ska det ske omedelbart. Den som inte håller med eller stödjer idén ses som en svikare. Intressant är att det inte bara handlar om en längtan att få påverka. Utan det finns en riktig tro och hopp om att det verkligen går att förändra världen och hur vi människor lever till det bättre.

Sen blir man äldre… Det som tidigare var svart eller vitt, rätt eller fel, är inte så självklart längre. Gråzonerna blir allt större och svårare att förstå sig på. När drömmarna om världen och samhället inte uppfyllts tröttnar en del och lämnar världen och samhället åt sitt öde. Istället att lägga den energin och kraften på den egna tillvaron. Det är dock inte alltid ålder som har med det att göra utan alla människor kan drabbas av den hopplösheten att världen är inte möjlig att påverka. Därför kvittar det vad som händer med miljö och andra människor för det är lättare att koncentrera sig på det egna som inte rör någon annan.

Kyndelsmässodagen är en dag som handlar om det ungdomliga hoppet och tron på att världen kan lysas upp så att allt mörker flyr. Att Guds kärlek ska besegra allt hat och ondska som finns i världen.

Symeon och Hanna som läste om förut hade lyckats bevara sina förhoppningar om att Guds rike skulle komma fastän de hade hög ålder. På ett sätt skulle Symeon och Hanna kunna vara våra förebilder om att inte ge upp hoppet även om det kan se stundtals svart ut. Symeon och Hanna hade nog precis som vi, levt ett ganska vanligt liv, de hade dock inte hört talas om Jesus tidigare. Men vi kan tänka oss att de hade talat med människor om sin tro på Gud och förväntan om en messias. Att någon gång skulle Gud träda in och ställa allt tillrätta. Och kanske är det tack vare den längtan som de också lägger märke till två fattiga människorna med ett litet spädbarn i templet. Och att de i det lilla barnet anar de mänsklighetens och världens hopp.
För som Symeon och Hanna, kan vi under livet försöka bevara och vårda vår längtan och hopp på att mörkret en gång ska lysas upp. För att lyckas med det behöver vi varandra och en tro på Gud som får utvecklas. I den situation som vår värld befinner sig i har vi inte råd att förlora våra drömmar och vårt hopp. Vi behöver varje hopp och framtidsdröm för att slå tillbaka de krafter som bryter ner och förstör.

Var skulle du vilja att ljuset får mota bort mörkret?

Vårt behov av en oas

”Idag är det den stora depparedagen!” basunerade en av våra större kvällstidningar ut igår. Givetvis väcker en sådan rubrik ens nyfikenhet och intresse. I artikeln så möter vi Cliff Arnall som presenterar sin formel för att räka ut vilken dag som är den deppigaste på hela året. Resultatet av hans uträkning var just dagen igår eftersom:

• Det är mörkt när vi går upp och när vi lägger oss
• Många har en knackig ekonomi efter julen
• Nyårslöftena ställs på sin kant
• Det är början på en ny arbetsvecka

Tycka vad man vill om Cliffs formel och uträkningar men han sätter ändå fingret på något som många upplever vid den här tiden när minnena av storhelgerna gör sig påminda. Dessutom är det långt till nästa längre ledighet både i skola och i arbete. Det är inte underligt att man kan uppleva livet som att man irrar runt törstig och hungrig i en het och sandig öken utan slut. Det är vid dessa livets ökenvandringar när energi och kraft tycks rinna ur en i ett stadigt tempo som man innerligt längtar efter en oas eller källa där man kan finna vila och påfyllnad. En livets källa som fyller på det vi alla innerst inne behöver och släcker den törst och hunger som driver många av oss på villovägar.

Vi är alla i behov av det, både själsligt och fysiskt, för att kunna överleva. En droppe i öknen kan rädda liv, medan för mycket kan rycka undan det vi tar för givet. Några få människor har stor tillgång till det i sin vardag, medan många får slåss med vapen för att kunna få en enda droppe. Det ger oss liv och det bär livets alla små beståndsdelar från tidens början och till tidens slut.

Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom även om ni inte har pengar! (Jes 55:1)

Ord som kallade människor på Jesajas tid men de talar sitt klara språk även till oss här idag. Oavsett vilka vi är, vår ekonomiska eller sociala förmåga så bjuder Gud oss in till vilans oas där källan med liv finns som vi söker efter. Det Gud erbjuder är en gåva som han ger var och en av oss utan krav eller motprestation, utan vi får den gåvan av nåd. Erbjudandet ser olika ut för var och en av oss och inbjudan från Gud kommer när vi minst anar det. Men det kan sammanfattas i Jesus samtal med kvinnan vid Sykars brunn: Är du törstig, kom till mig och drick, så behöver du inte törsta mer!

Men det får inte stanna i att man lutar sig tillbaka nöjd över det man fått och låter allt det andra vara. Vi kan inte bara be Gud om att göra det ena eller det andra utan att även innefatta vår egen roll i det hela. För vi alla kan vara med och förse våra medmänniskor med vatten både andligt och fysiskt. Det ligger i vår uppgift som kristna.

Vi ber:
Gud lär oss att ta emot livets vatten och solidariskt dela på det vatten vi har. Ge oss mod att våga be om det vatten vi saknar för att kunna släcka vår törst. Amen

Nu är en av årets största högtider över, julstöket är klart, alla fester är ordnade och genomförda. Jobbet, skolan och vardagen väntar runt hörnet när ledighet och festligheterna är tillända. Kvar är endast drömmar och längtan om att upplevelsen av julens mysterium skulle kunna få fortsätta utan att förlora kraft i våra liv. Rubriken idag är Gud härlighet i Kristus, stora ord som kan vara svåra att förstå eller ta till sig, men vi skulle lika gärna kunna byta ut de orden till: drömmar eller visioner. Och då är det sådana där drömmar där förhoppningen om allt en gång ska vända och förändras. En tid när allt ont är borta och inte längre kvar i världen utan allt är äntligen som det är menat att vara.

Den bilden möter vi i Jesaja när det talas om hur Jerusalem skall resa sig och stråla i ljus för nu är äntligen den efterlängtade tiden här. Eller när vi läser Paulus uttalande i Kolosserbrevet där vi alla har del i ett arv där alla räddas från allt ont. Sådana drömmar behöver vi alla i våra liv, vi behöver få höra att världen och livet som vi lever kan bli bättre och att det sker. Inte för att vi gör på ett visst sätt utan det sker för att Gud vill det och låter sitt rike ta plats i världen. Det bjuder in oss alla till att våga hoppas och tro på oss själva och det gudomliga.

Men ändå är det litegrann av ett skällsord när man kallar någon för en drömmare, med åsyftningen att personen är lat, ineffektiv eller verklighetsfrånvänd. Det är inte fel att drömma, för det är genom dessa vi har möjligheten att ta ut en livsriktning eller lär oss förstå den värld vi lever i.

I berättelsen om de vise männen som besökte det nyfödda gudabarnet på trettondagen döljer sig tre personer som vågar tro och hoppas och följa sina drömmar. Kanske tänkte de också att de skulle få möta något större än de mött tidigare, en rikedom större än något de sett än tidigare. Sen drev deras drömmar och förhoppningar dem ut på en lång resa som de inte visste riktigt var den skulle sluta. Men plötsligt stannade stjärnan och i mörkret hittade de stallet där det nyfödda barnet låg. Nu fick de se och möta svaret för sin längtan och sina drömmar och deras färd var äntligen över.

I vår tid är det inte svårt att känna igen sig i de visa männens resa. Idag är det möjligt att vara det man kallar för sökare när man letar efter det där som man bara anar djupt inne i sig själv. Den längtan, föraningen, drömmen eller vad man vill kalla det driver oss till att också försöka följa stjärnan på samma sätt som de vise männen. Väl framme hoppas man på att få svar som får en att häpna eller känna det heligas närvaro eller en frid större än en själv. Och det är gott att vara sökande och våga drömma och ifrågasätta, men ibland kan det också leda en på villovägar. Det är då vi tappar orienteringen mot stjärnan eller så tappar vi bort oss själva. Men så länge vi fortfarande kan ana den där känslan kan vi också hitta tillbaka till det vi sökte från början.

När nu vardagen med alla sina bestyr återigen tar kontrollen över större delen av våra liv behöver vi få bära med oss julens olika berättelser. Vi har julnattens mysterium där Gud tog den svagaste människans gestalt som ett nyfött barn. Vi har herdarna som fick höra änglasången och löftet om fred på jorden. Och vi har de visa männen som påminner om vikten att hålla våra drömmar vid liv och låta dem få styra en del av var vi är på väg. Låter vi de här berättelserna få följa med ut i våra liv, vår vardag och i vårt arbete, då kanske även vi står där en afton vid ett stall i Betlehem och väntar på att få så det mirakel som skedde på julnatten.

Psalmer: 131, 128:3, 134
Texter: Jes 60:1 – 6, Kol 1:11 – 14, Matt 2:1 – 12

Den heliga natten, en tidpunkt och plats för en otrolig händelse. Den heliga natten, bara de tre orden sänder förväntansfulla vibrationer. En natt då något utöver det vanliga inträffade. En natt då allt kan hända som inte normalt sett inträffar. På ett sätt kanske det låter lite magiskt, fast det är något annat än trick och illusioner. För just den här natten blev Gud människa i ett stall i Betlehem berättar Lukas. Men han säger också något mer om hur Gud är när han föddes som en hjälplös människa. Han berättar om att Gud vill återupprätta relationen mellan oss och honom genom att väcka något stort inom oss. Det är när vi använder vår empati, mänsklighet och omsorg som det här väcks inom oss.

En av Selma Lagerlöfs kända berättelser heter ”den heliga natten”. Här låter hon sin farmfor berätta en sägen om vad som hände den där speciella natten:

”Det var en juldag, då alla hade rest till kyrkan utom farmor och jag. Jag tror, att vi var ensamma i hela huset. Vi hade inte tagits med, därför att den ena var för ung och den andra för gammal. Och vi var ledsna båda två över att vi inte hade fått fara till ottesången och julljusen.
Men när vi satt där i vår ensamhet, började farmor att berätta. – Det var en man, sade hon, som gick ut i mörka natten för att låna eld. Han gick från stuga till stuga och knackade på. ”Kära, hjälp mig!” sa han. ”Min hustru har nyss fött ett barn, och jag måste göra upp eld för att värma henne och den lille.””

Berättelsen fortsätter sedan med hur den stackars mannen träffar på en ond och vresig fåraherde som helst av allt inte vill ha med mannen att göra. Men herdens hund klarar inte av att skada mannen inte heller hans käpp. Inte ens kolen i den i stort sett slocknande elden skadar honom. Först då börjar fåraherden inse att det här är något speciellt så han frågar mannen vad det är för natt varför alla saker visar mannen barmhärtighet.

På det här svarar mannen: ”Jag kan inte säga dig det om du inte själv ser det”. Herden bestämde sig därför att följa efter för att se var mannen kom ifrån. Så kom de fram till en grotta där barnet och mamman fanns. Den vresige herden blev rörd och kände att han var tvungen att göra något för att barnet inte skulle frysa ihjäl. Så när han visade att han kunde vara barmhärtig kunde han plötsligt se alla änglarna som sjöng att frälsaren var född.

Selmas farmor avslutar sen med:

Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.

Herden vi mötte i berättelsen är en ganska bitter och sur personlighet som redan på förhand hade bestämt sig för att den här okände mannen störde honom och att han inte ville ha något med honom att göra. Det gör att han heller inte märker av allt det andra som händer runt honom. I sitt sätt att agera påminner han mycket om hur det är att vara människa. Ofta förblindas man av sina egna tankar och förståelse av världen runt omkring och det gör det svårt att se världen för vad den är. Det kan bero på var i livet man befinner sig eller olika händelser som ligger bakom som gör att man inte vågar tro på det goda. Som en trygghet väljer man istället det invanda för det har fungerat tidigare. Och som för fåraherden är det först när man blir tvungen att omvärdera sig själv och sin omgivning som ens ögon öppnas för saker man tidigare aldrig lagt märke till.

På ett sätt har Selmas farmor en viktig slutpoäng. Det handlar inte om hur budskapet visas upp utan det handlar om ifall man kan se det eller inte. För om man går förbi och inte ser spelar det ingen större roll hur många lampor som än blinkar och ljus som lyser. Men Gud har gett oss gåvan och möjligheten att ana hans närvaro. Och det sker kanske framförallt i de där ögonblicken när allt känns rätt, ungefär som att alla pusselbitar faller på plats. Då kan vi som herdarna på ängen eller herden i Selma Lagerlöfs berättelse lyssna till änglasången och själva stämma in i kören:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Texter: Jes 9:1a, 2 – 7, Hebr 1:1 – 6, Luk 2:1 – 20
Psalmer: 427, 114, 116, 396, 122

Jag har en andaktsbok som står i bokhyllan i mitt kontor. Den används oftast i ungdomsgruppen och konfirmandgrupperna här i kyrkan. I boken finns andakter som rör det mesta i en människas liv. En helhet från början till slut. Alla texterna och livsödena som beskrivs i den samlas under namnet: ”Livet är inte svartvitt”. Orden är beskrivande för våra liv i allmänhet, det är sällan som något är svart eller vitt utan snarare så är det nyanser av grått. De flesta är medvetna om att det är så livet är ordnat men när det kommer till sådant som rör tro så delas det istället upp i svart eller vitt på bästa kvällstidnings manér. Främst gäller det när vi närmar oss begrepp som tidens slut, dom och straff. När texter som i grunden är liknelser delar upp människor mellan bra eller dåliga så blir de oftast tagna bokstavligt. Det finns helt enkelt en bokstavstro på vad som kommer att hända med oss människor när vi ställs inför det yttersta. Bara att höra namnet domsöndag ger en obehaglig känsla av att man tillhör den gruppen människor som kommer att dömas och stängas ute. Det är nästan så man känna sitt värde som människa minska.

Det är synd och olyckligt att domsöndagen och begreppen som hör till denna dag snarare skrämmer och förminskar människor när dess syfte egentligen borde vara det motsatta: Att befria, upprätta och förlåta.

Jag kommer ihåg ett speciellt tillfälle när jag arbetade med en konfirmandgrupp. Det var i allhelgonatid så vi arbetade med temat döden. Ett svårt och tungt ämne när man är 14 år och vissa har ganska bestämda åsikter om hur saker och ting är. Antingen är det svart eller vitt. Vi hade passerat ämnena: vad händer med en människas kropp när hon är död och hur går en begravning till. Slutligen hade vi nått fram till: Finns det något liv efter detta? Diskussionen var snabb och rak och ganska raskt bildades två grupper. Båda grupperna kunde nog tänka sig att det finns ett liv efter döden men den stora skiljefrågan var: Kan alla komma till himlen? Det debatterades friskt om var olika gränser gick. Var det något brott som var värre än andra eller spelade det ingen roll hur man hade levt sitt liv? Fanns det skillnad mellan om en diktator orsakade flera människors död eller att människor i i-länder lät folk svälta ihjäl i u-länder? När de allteftersom provade sig fram för att hitta svar blev det allt svårare. Vilket ledde till alltmer avancerade konstruktioner och idéer för att lösa problematiken. Vid flera gånger återkom samtalet till omöjligheten med en Gud som är kärleksfull och att vissa människor inte skulle kunna komma till himlen. För hur skulle man kunna begränsa? Alla människor kan ju vara både goda och onda.
När konfirmandträffen var klar efter två timmar mynnade det ut i en slutsats: ”Det är tur att det inte är vi människor som ska bestämma hur det blir för det skulle bli väldigt konstigt”. Tänk om det vore fler teologer genom århundradena som kunnat luta sig tillbaka och faktiskt lämna över domen till Gud, istället för att vara de första att peka ut vilka som ska sållas ut evig fördömelse.

Livet har nog av sitt eget jordiska helvete
De flesta av oss oroar oss redan för att livet kan gå åt helvete här på jorden. Det finns inte plats för även en oro för att även att andligen gå under. Man kan förlora jobbet, bli utförsäkrad, bli av med sin bostad, drabbas av sjukdom, misslyckas med studier, bli ovänner med andra och speciellt idag när klyftorna i samhället växer allt snabbare hotas man ständigt av undergång. Ett riktigt helvete, som finns här och nu och påverkar oss alla medvetet eller omedvetet. Det är en verklig oro, för livet kan verkligen gå åt helt fel håll. Vilket är mer än vad många orkar bära. Hur ska man då orka tro på en Gud som kanske slutligen ändå väljer att straffa en för hur man levt sitt liv. Enbart risken för att bli straffad gör att man tar avstånd från Gud för ju mindre man vet desto mindre behöver man oroa sig för.

En befrielse
Men det är i domen som allt kommer att förändras. Här kommer allt ont och allt gott att komma upp i ljuset. Människor får upprättelse efter ett helt liv av förtryck, förfördelade får rätt, de som har varit osynliggjorda blir synliga och får ta plats. Genom domen kan vi alla lägga det trasiga i oss bakom oss, lämna allt det onda, allt det som vi inte kan stå för, allt det som vi misslyckats med lyfts ifrån oss. Det följer inte med in i evigheten utan vi kan lämna allt det bakom oss. Allt det genom Guds kärlek till oss människor och inte utifrån hur vi levt våra liv.

Livet är inte svartvitt – inte ens i domen.

Texter: Hes 47:6 – 12, 1 Kor 15:22 – 28, Matt 13:47 – 50
Psalmer: 490, 697:6, 315, 256, 488

(Tack för inspirationen Jerker Alsterlund/SKT)

Poolia har börjat med en reklamkampanj med grund i rekryteringar av personal i historien som kanske inte alltid föll ut sådär jättebra. Vilket leder till en hel del skratt. Vilka felrekryteringar skulle du vilja se filmer på?

Vandring på kyrkogården

 I allhelgonatid vill jag tända
ett ljus för en nära och kär
det ljuset ska visa att någon
precis lika levande är.

 För det är någons närhet jag känner
från värmande låga och glöd
det ljuset vill få mej att tvivla
på kyla och mörker och död.

 Och det ljuset vill få mej att tro på
att även när ljus brinner ut
så finns ett som alltid ska stråla
för kärlekens skull utan slut.

 Nu till sist vill jag tacka Dej Herre
för skärskilda stunder som nu
jag tackar för friden, för ljuset
jag vet att dess källa är Du.

 I allhelgona tid – Atle Burman

 Det händer något speciellt under Allhelgona helgen som inte sker lika tydligt under någon annan tid under året. Då blir våra kyrkogårdar levande, det blir ett myller av människor som tänder ljus, rensar på graven och lägger ut en och annan krans. Mellan gravstenarna uppstår det spontana möten och samtal mellan människor som kanske inte har setts sen flera år. I samtalen avhandlas alltifrån väder och vind, bostadsområdet där man lever, vad som har hänt på orten sen förra året. Men även de djupa samtalen får ta en naturlig plats när man berättar vem som döljer sig bakom namnen på gravstenarna. Här behöver man inte vara rädd för att ingen ska förstå sin sorg och saknad över de som har försvunnit från ens liv. De man möter, delar alla på erfarenheten av förluster och kamp i livet. Trösten av att få tala med någon som förstår kommer helt naturligt och inget ämne är riktigt för stort att vidröra. Även om mötet i sig varar några minuter så kan det vara det som förmedlar hopp ändra fram till nästa allhelgona.

 När mörkret sen faller över kyrkogården och kylan gör sig påmind fortsätter besökarna komma. Alltfler blir lyktorna som sprider sitt svaga ljus över gravplatserna. Ett hoppfullt ljus för oss som befinner oss på vår egen vandring i livet.

 Livets vandring
Vår vandring kan stundtals påminna om den vandring som det judiska folket gjorde tillsammans med Mose. Han befriade sitt folk och förde dem ut från Egypten till det land som Gud hade lovat. Under resans gång blir många av människorna besvikna eftersom de aldrig verkar komma fram till resans mål som de har blivit lovade. De misströstar och funderar över om det verkligen var rätt val att lämna det land som de hade lämnat. Tillslut leder desperationen till att de väljer att tillbe andra gudar med hopp om att tillvaron ska förbättras för Gud hade svikit dem.

 Att vara sviken, utlämnad och ensam är ständigt närvarande känslor för många människor. Livet självt verkar mest föra en runt på kringelkrokar och aldrig leda fram till det mål som man strävar efter. Hopplöshet och otrygghet styr alltmer av ens tillvaro och leder en allt oftare bort från den väg man söker efter. Ständigt pågår en kamp med att uppfylla omgivningens förväntningar eller sina egna på hur man ska leva sitt liv. Pengar, materiell rikedom, maktutövande och framgång blir kännetecknen för ett lyckat liv och på ett sätt blir det vår tids avgudabilder som ständigt fångar vår uppmärksamhet och fokus. I de situationerna skulle det vara skönt om någon skulle kunna säga stopp och riva ner de avbilder som man låter livet styras av. Kanske är det först då man kan hitta tillbaka till den väg man sökte efter från början.

 Förebilder och helgon
Det här sker ständigt i vår värld då Gud använder oss människor för att föra ut sitt budskap om frid och fred till alla människor. I vissa tider har dessa personer kallats för profeter, helgon eller martyrer. Medan de idag kallas för aktivister, förespråkare och företrädare men de kännetecknas alla av en omsorg om skapelsen och livet. Ofta har de valt att leva tvärtemot vad som har varit allmänt accepterat på sin tid. Genom sitt levnadssätt och uttalanden har de öppnat upp ögonen på sina medmänniskor för de som är utsatta eller pekat ut de som förtrycker. De har fungerat som ljus i en mörk värld och låtit många människor åter finna ett hopp om Guds rike.

 Vår fortsatta livsvandring
När vi beger oss ut på kyrkogården för att göra i ordning gravarna, promenerar på stan eller befinner oss i andra sammanhang får vi påminna oss om att ljusen även brinner för oss. De förmedlar Guds kärlek och tillhörighet med oss oavsett vilka vi är. Att vi är välkomna och älskade oavsett om vi är fattiga, rika, sjuka, friska eller vad vi har bakom oss. Det finns helt enkelt inga gränser för Guds omslutande kärlek till oss människor och han vill bjuda oss till att ta del i hans rike.

Texter: 5 Mos 34:1 – 5, Hebr 12:22 – 24, Luk 6:20 – 26
Psalmer: 169B, 172B, 249, 297

ACTA – Anti-Counterfeiting Trade Agreement

Jag har de sista åren läst om hur Europa och USA ständigt försöker att bygga någon ny typ av ultraliberalt samhälle. Det här gäller framförallt EU där finanspolitik handlar om att skära i välfärdssystem (framförallt sjukförsäkringar, pensioner och a-kassor) för att finna balans i ekonomin. Medan vägen för att uppnå inflationsmålen görs genom att hålla en permanent arbetslöshetssiffra på 4 – 5%. Med andra ord så leder de idéerna och politik till att människor placeras i utanförskap, social och ekonomisk fattigdom permanent eftersom det är så ett modernt samhälle ska fungera. Man kan tycka att EU:s styrande gäng i kommissionen borde kunna lära av vår granne i väster som idag är en kombination av I-land och U-land. Men skam den som ger sig och så satte sig representanter ner ifrån 39 olika (rika) stater och tänkte till hur de skulle kunna skydda företagsmarknaden än mer från yttre och inre hot. En korporativism där människan och stater utanför samarbetet ständigt är i underläge mot alla företag som ses som världens frälsare (vilket spännande nog snarare är en fiende när det enbart är vinstmaximering som styr var de väljer att placera sin produktion). Deras tankar och idéer går under namnet ACTA – Anti-Counterfeiting Trade Agreement. Arbetet med dokumentet har fått mycket kritik framförallt för att lagarna blir tvingande för alla länder i samarbetet samt att det inte är några som helst förtroendevalda som får tycka till om lagpaketet!

Anti-Counterfeiting Trade Agreement (ACTA) är ett multilateralt handelsavtal gällande piratkopiering och varumärkesförfalskning som har förhandlats fram mellan bland andra USA, Australien, Mexiko och EU. Syftet med ACTA är att förbättra respekten för existerande immateriella rättigheter. I korthet går avtalet ut på att samordna kampen mot upphovsrättsbrott. Avtalet har kritiserats för att det förhandlats utan insyn eller demokratisk process. (wikipedia)

Det är enbart en beställd produkt som företagsvärlden kommer att ta emot med öppna armar. Den kommer att ge industri möjlighet att övervaka människors internetuppkoppling med hjälp av din Internetleverantör samt censurera vad människor gör på nätet (vilket redan idag sker genom att du inte får publicera vissa sifferserier på nätet då du kan bli stämd). Läs gärna mer om ACTA här. Vill du själv läsa dokumentet det handlar om kan du ladda ner det här: Anti-Counterfeiting Trade Agreement (pdf). Se gärna följande informationsfilm (skulle den försvinna från Youtube finns det även en kopia här på ciruxia.se):

Allhelgonahelgen är en spännande helg i kyrkor och på kyrkogårdar. Då är mycket människor ute i rörelse och tänder ljus på gravarna och tänker tillbaka på gamla familjemedlemmar, släktingar och vänner som har gått bort. Kanske har du varit med dina föräldrar eller någon släkting och tänt ljus och samtalat lite om vem det är som döljer sig bakom namnet på gravstenen.

Att tänka på döden och vad som händer efteråt gör de flesta människor någon gång under sitt liv. Det kan bero på en händelse de råkar ut för, att någon dör eller att man helt enkelt börjar fundera. En del blir rädda av att tänka på det medan andra känner inte något större. Gemensamt för alla människor är att man har olika känslor inför det okända som väntar.

Döden kan vara skrämmande och väcka många känslor till liv är också påtagligt i Jesus liv.
Precis som vi, kände Jesus en sorg och olust inför det okända som vi förknippar med döden. Även om han berättade för de människor han mötte att döden inte är slutet på livet, utan att vi alla ska återuppstå fanns rädslan hos honom. I Getsemane trädgård under skärtorsdagens natt ber han Gud med stor oro om att få slippa det som väntar honom under lånfredagen. Det berättas i evangelierna om en annan händelse när Jesus gråter av sorg och ilska när han får höra att hans vän Lasaros dött på grund av sjukdom. Ungefär som vi skulle göra om någon vi känner eller tycker mycket om skulle dö.

När man tänker på och talar om sånt här är det lätt att man blir trött och man kan känna sig ledsen. Då är det viktigt att få utlopp för de känslorna så att de inte bara gnager och far runt inne i en. Ett sätt att få ut dem kan vara att man gråter eller berättar om hur man känner. Något många väljer att göra för att skingra tankarna och få utlopp för känslorna är att tända ljus.

Var och en av er har fått ett ljus. Vad det här ljuset symboliserar för er är något mellan er själva och Gud. För vissa kanske det är saknad, andra smärta, för någon kanske glädje, en tredje sorg eller ensamhet. Men utgå ifrån var du är just nu och vad du känner. Vad vill du dela med dig till Gud? Är det en känsla eller kanske en tanke? Tänk på det en liten stund, sen kan du tända ditt ljus.

Bön
Gud, du som känner oss bättre än vad vi själva gör. Lyssna på alla de tankar, funderingar och böner som vi tänkte när vi tände ljusen. Du vet att vi kan känna rädsla för livet och vad det kommer att innehålla. Hjälp oss att hitta det mod vi behöver för att våga leva livet fullt ut.
Påminn oss om våra relationer med varandra och Dig, om hur viktiga de är för oss så att vi alla ska må bra.
Amen

 Det var en helt vanlig kväll, utan något större vettigt att se på TV. Men som de flesta fortsätter man givetvis att zappa runt i förhoppning om att hitta något som kan dra till sig uppmärksamheten. Så även den här kvällen, tillslut föll ögonen på informationslisten i nederkanten på bilden: Rika människor. Det fick duga att somna till var första tanken som gick genom huvudet.

 Dokumentären handlade om olika miljardärer i USA. Han som det här avsnittet handlade om hade flera hus, flera lyxbåtar, egen helikopter och privatjet. Han ägde flera företag som alla gick bra. Så långt var det inget direkt spännande som dök upp. Men plötsligt ställde reportern frågan om hur det kändes att ha en sådan rikedom. Det blev helt tyst och mannens ansikte zoomades in och han svarade: ”Det känns meningslöst”. Han fortsatte att berätta om hur han hela sitt liv kämpat efter att bli framgångsrik, förmögen men ändå har det inte gett någon tillfredsställelse. Han berättade att det rika livet hade gett honom alkoholproblem, flera kraschade äktenskap, barn som inte ville veta av honom, älskarinnor på flera ställen i världen. Sen blev det en längre paus innan han berättade att han också försökt att avsluta sitt eget liv två gånger.

 Det märktes att reportern blev märkbart påverkad eftersom all denna personliga olycka inte passade in i mönstret. För är man rik och har tillgång till allt då måste man ju vara lycklig? Reportern fortsatte sen vidare med intervjun och i slutet på programmet frågade han: ”När rikedomen har förstört så mycket för dig varför gör du dig inte av med den?”. Mannen tänkte en stund och sa: ”Jag skulle inte överleva utan den för jag vet inte vad jag skulle göra då.”

 Historien säger mycket om hur de flesta av oss människor tänker och fungerar. Av rädsla eller osäkerhet inför att förändra relationer, ändra vår position i samhället eller vår egen materiella välfärd så håller man fast vid det som är bekant. Då spelar det ingen roll om det skadar eller inte, för tryggheten det kända ger är större. Man vägrar helt enkelt med hela sitt väsen att släppa taget om det som verkar viktigt i sin egen tillvaro. Som i mannen jag berättade om i början, hans visste och förstod att hans nuvarande leverne skulle fortsätta orsaka honom mycket problem och lösningen som han fick kunde han inte acceptera.

 På ett sätt är den berättelsen väldigt långt borta ifrån när Jesus talar om himmelriket. Inför hans budskap behöver man våga släppa taget, våga prova nytt och lämna det gamla bakom sig. Utan tvekan väljer personerna i Jesus berättelse att kasta allt av det gamla bakom sig för att de har hittat en så mycket större skatt än de någonsin har sett tidigare. Här handlar det om att inte kompromissa med det som är viktigare än en själv: Guds kärleksbudskap till oss människor.

 Genom historien finns det människor liksom köpmannen och väljer den dyrbara pärlan istället. De har genom vissa tider setts som helgon för de har valt en annan väg där de satt kärleken till sina medmänniskor före sig själva. Andra har blivit profeter när de pekat på samhällsproblem, vilket har lett till att världen blivit bättre. Ytterligare några har genom sitt sätt att vara gjort att människor har vågat tro på att det kan finnas en Gud mitt i allt det eländiga. I vår tid finns det många: Nelson Mandela, Moder Theresa, Desmond Tutu, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg och många fler. Människor som vägrat att kompromissa på bekostnad av det goda i världen. Flera av dem har fått betala ett högt pris för sitt engagemang men de har ändå fortsatt utifrån sin övertygelse att göra gott. De hittade skatten på åkern eller pärlan de sökt efter, det har sen gjort att de orkat hålla fast vid sin övertygelse. Samtidigt har de visat på en väg som vi kan välja för att leva våra liv.

 Varje dag har vi möjlighet att göra val som påverkar oss själva och andra på samma sätt. Det kan vara inköpet i mataffären, ett leende på stan, ett telefonsamtal eller en tyst bön för att finna kraft och många andra. Vid dessa tillfällen kan vi finna den pärla eller skatt som vi längtar efter. Var hittar du din pärla?

Texter: Ords. 8:32 – 36, Apg 5:27 – 29, Matt 13:44 – 46