Predikan 19 söndagen efter Trefaldighet
”Tänk om det fick vara som vanligt igen”, orden återkommer gång på gång. Både sagda av mig, och människor jag mött under veckan och nästan under det senaste halvåret. Oavsett om det är dopfamiljen som planering den första stora samlingen med släkten eller om det planer inför hur många minnesgudstjänster man kan genomföra under en dag så kommer de där orden, förr eller senare. ”Tänk om allt bara var som vanligt”… En längtan till när livet inte var komplicerat och man själv kunde råda över sin situation. Eller barnen som inte längre vågar äta godis på kalaset eftersom den som ställde fram inte hade plasthandskar på sig.
I mötet med en annan människa tittar vi lite ängsligt på varandra och tillslut kommer endera personen på att sträcka fram en armbåge eller kanske en fot för att hälsningsfrasen ska bli avklarad så att man båda kan få konstatera att det är annorlunda. Och visst är det annorlunda, om du tänker en liten stund på de senaste månaderna som gått. När kände du en främmande människas beröring genom ett handslag, kram eller en klapp på axeln? Om jag tänker tillbaka själv så kan jag mest konstatera att det var alldeles för länge sedan. Det är som att avstånden har blivit större, att de 1,5 metrarna egentligen är 10 meter, allrahelst med en vägg emellan.
Samtidigt vittnar många om en skam, kanske inte framförallt en egen men en skam som ligger över samhället när man inte får och kan besöka sina svaga och äldre släktingar. En skam som berör en djupt mänsklig värdighet och våra grundläggande behov. Som slutligen övergår i en sorg över allt det vi inte kan eller får göra av risk för oss själva och våra medmänniskor.
Det är inte för intet som den lame mannen i berättelsen mycket väl skulle kunna vara en sinnebild för vår värld som den ser ut idag. En värld, förlamad i pandemins spår och svag till förändring inför klimatförändringar och en snabbt ökande fattigdom.
Hur mycket längtar inte vår värld och jordens alla folk att få sänkas ner genom ett uppbrutet tak och få höra orden de befriande orden: ”Stig upp, ta din bädd och gå hem”. Och jublet som skulle uppstå runt om vår jord är svårt att föreställa sig. Men det är också den enkla vägen om det bara är just det vi som värld söker. En snabb fix för att allt ska få rulla på som vanligt, så att den rika delen av mänskligheten kan återgå till konsumtion enligt ett mönster som redan nu visar att det inte är hållbart. För lika mycket som vår värld behöver bot från pandemin behöver vi också komma till en punkt där vi gör upp med orättvisor, hat, överutnyttjande av människor och skapelsen för att vi fullt ut ska kunna leva tillsammans.
Upprördheten vi hör om i texten hos de skriftlärde påminner mycket om den upprördhet som uppstår idag, när vi påminns om hur vi behandlar vår värld av forskare, miljökämpar och till och med när barn säger till oss vuxna att vi behöver tänka om. Istället för att försöka se och förstå, så är det lättare att ta till ilska och hat. Och genom ilskan och hatet så börjar arbetet med att försöka göra sig av med den eller de som påminner en om allt det negativa. Hur jobbigt det än är, så är det enklare än att förändra sitt eget sätt att tänka och leva. Exemplen på detta är många, men ett sådant som ändå kan få en att le är när ett av världens största oljebolag konstaterar att deras produkter förändrar klimatet så väljer ändå deras främsta anhängare att göra allt för att motsäga detta. Kosta, vad det kosta vill.
Det Jesus visar oss i berättelsen är att livet har två dimensioner, det fysiska och det själsliga. Och båda dessa behöver tas om hand och vårdas. Genom att inse sina egna tillkortakommanden så är det möjligt att förändra sig själv, att få börja om och sträva efter det gemensamma goda. Då först kan vi vända blicken mot den fysiska världen och tillsammans arbeta för Guds rikes utbredning och skapelsens upprättande.
En ny värld, där mänsklighetens synder är förlåtna och som en mänsklighet kan vi ta vår bädd och gå för att tillsammans jubla över den värld vi har fått till låns.
Amen!